Inför femårsdagen av 11e september...

Jag flög, förväntansfull och glad, till Köptenhamn den 11e september, för att därifrån fortsätta till Chicago med slutdestination San Antonio, Texas.

Vi stod på startbanan på Kastrup, ett fullastat SAS plan, och piloten rusade motorerna och vi började röra på oss...och så slog han ifrån motorerna igen och planet saktade in och stannade till. Förvånat tittade vi passagerare på varandra och jag undrade med en suck om planet gått sönder på något vis.

"Mina damer och herrar, vi får taxa tillbaka till gaten, då vi fått besked om att USA stängt sitt luftrum på grund av omfattande terroristaktivitet." Kaptenen talade svenska och översatte sedan till engelska--vilket fick de amerikanska återvändande passagerarna att mumla allt högre. Jag förstod lika lite som alla andra. Terroristaktivitet? Var? Hur? Kaptenen lovade hålla oss informerade.

Hans fortsatta rapporter blev alltmär surrealistiska för oss som väntade på besked. När han sade att WTC hade collapsat ökade overklighetskänslan...nog var det ett missförstånd? Hur kunde de ha gått till? Bomber? Vad? Vi fick till slut veta att det var kapade flygplan som åstadkommit förstörelsen och förlusten av oräkneliga liv. Det faktum att vi satt i ett flygplan, om än stillstående vid en gate på Kastrup, gjorde allting mycket värre. Många ringde på sina mobiltelefoner, både till USA och till vänner och familj i Norden. Bredvid mig satt en dam från något östeuropeiskt land, som inte kunde svenska och inte förstod engelska. Men ordet terrorist förstod hon, och jag fick upprepa "America, inte här" flera gånger innan hon släppte min arm. Vi höll varnadra i hand en kort stund istället, två främlingar, men det var mänsklig kontakt i alla fall.

Vi blev sittande i planet i tre-fyra timmar medan dansk polis frös alla lediga hotellrum. Krisgruppen som kom till oss och stöttade sade att det var för att alla som inte kunde återvända hem inte skulle virra runt utan att ha någonstans att ta vägen. Så här efteråt förstår man ju att de också gick över alla passagerarlistor i jakt på misstänkta--man visste ju inte först att det endast amerikanskt inrikesflyg var involverat. Det var ju inte otroligt att terroristteamen kunde väntat ombord på flyg med destination USA.

Jag hade ingen mobiltelefon, men SAS personalen delade till slut ut telefoner så man kunde ringa hem. Min make blev så lättad - han hade blivit totalt nerringd av ängsliga vänner och släktingar som inte visste hur långt jag hunnit. Jag fick ett boardingkort av SAS och återvände till slut, tolv timmar efter det jag gett mig iväg. Min man stod på Landvetter och tog emot mig, och mitt handbagage (resten kom senare) och han sa: "Du har nog aldrig sett så liten ut."

Jag kände mig så tom. Senare kom ilskan. Jag kunde bli arg på de mest skiftande saker. Jag blev fullkomligt rasande på en person som försökte vara vänlig, som sa: "Din stackare, nu kom du inte iväg på din efterlängtade resa." Vadå? Tusentals människor kom aldrig mer hem!!! Tusentals barn förlorade en eller båda föräldrarna, andra förlorade sina barn, sin familjemedlem, sin vän, eller sin älskade.

Det tog hårt på mig att befinna sig i flygplansmiljö den dagen. Jag mådde riktigt dåligt - och kände det som om jag inte hade rätt till det. Jag var hel och hållen, och så var alla mina vänner och familjen också. Jag tyckte inte jag hade någong anledning till denna personliga ångest, förutom all sorg för offren som dött och deras anhöriga.

Till slut sade min bästa vän, som jag var på väg till i Texas: "Du lider av Post Traumatisk Stress Disorder. Du var en del av 9/11. Du satt på ett plan, precis som de som kapades. Du skulle suttit på ett inrikesplan inom några timmar. Allting kom för nära inpå, helt enkelt. Det kommer att ta fyra till sex veckor innan du mår bättre. Det gäller att du kan prata om det och bearbeta alltihop."

Det konstiga var att så fort jag förstod att jag hade rätt att må dåligt, att det fanns en anledning - så började jag läka ihop. Sex veckor senare flög jag till Texas, i väldigt öde flygplan med personal som tackade för att jag vågade flyga alls. Jag blev helt ställd och svarade att det var jag som var tacksam att de orkade och hade modet att sköta sitt jobb så vi andra kan ta oss någonstans. Det tycker jag fortfarande!

Då min bästa väninna i Texar är soldat, så fick 9/11 fler följder för mig. I två år befann hon sig i Bagdad som medicinsk planerare, och jag fick vänja mig vid att konstant oroa mig för henne - och lyssna till bomber och granater explodera över hennes satellit telefon.

Jag flyger till Texas igen på torsdag, den 14e september, Jag hade kunnat åka lite tidigare men inget i världen skulle få mig att beställa en flygbiljett med avgång den 11e september igen.

Besynnerliga Motsatser i Livet

Ja...just nu är man i ett mellanläge, ganska risig faktiskt, i kroppen. Vilket gör att själen, för en gångs skull, risar lite också. Man hänger ju liksom ihop, kropp och själ, även om jag för det mesta håller den själsliga ångan upp, fast jag är kroppsligt skral.

Just nu tänker jag på Besynnerliga Motsatser.

Sover dåligt. Vaknar ofta. På natten. På dagen, är jag hur trött som helst, vågar inte lägga mig ner eller sitta FÖR bekvämt, för då somnar jag bara så HÄR lätt. *knäpper med fingrarna*

Det är roligt att skriva på boken, Rebel's Quest, och ändå...så tar det så EMOT att öppna MS Word och börja.

Jag älskar att gå ut med Jarmo. Ändå, så tar det så EMOT att resa sig, fästa på kopplet och vandra ut genom dörren. Och DÄR, är det så mysigt igen, att umgås med vovven.

Jag älskar att prata med mamma, vänner, etc. på telefon. Det är roligt att prata med folk överhuvudtaget. Och ÄNDÅ, så bär det emot att lyfta luren och ringa upp - men när jag har gjort det så är det så himla roligt att prata ändå.

Vad är det här? Vad beror "startångesten" på? "Gör inte idag vad du kan skjuta upp till imorgon..."

Ja, som du ser, kära bloggläsare, så är det lite si och så just nu. Men jag vet en sak säkert. Det går över. Och DET, är en lika besynnerlig, som sann, motsats också. Hur kan jag vara så här skum till mods, och ÄNDÅ veta med säkerhet att allt blir bättre?

"Då det, då det, då det, då det..." "Vad är det du säger?" "Jag säger då det."

Kramar så här i midsommartid!

Golden Crown Literary Society Award

Oj, oj, oj...

Jag är förstummad (bara DET!) och jag är så glad och stol, att jag kunde spricka i sömmarna!!! Jag har vunnit två stycken Goldies (Golden Crown Literary Society Award) - för Course of Action för detbutklassen - och för Protector of the Realm, för sci-fi/horror/fantasy klassen.

Jag är så överraskad, och så tagen, att det känns overkligt. Ett litet penga pris, och två fina bucklor väntar på mig, eftersom jag inte kunde vara på plats i Atlanta. Men det blir värt att vänta på!!!

Oj, oj, oj... :-)

Regn i dubbla världar...

...visst låter det besynnerligt!?
......* * * * * * * * * * *

Men det regnar så smått i Lödöse , och det öser ner på Gantharat, den planet som min sci-fi roman "Rebel's Quest" utspelar sig på. Just nu är det lika mycket action på äventysplanet, som på kärleksfronten, ja, i boken, inte i Lödöse, *ler*, och det är roligt men svårt att skriva.

Annars så lever kroppen rövare, så rent fysiskt är varje dag just nu en utmaning. Det handlar ju mest om nervsmärta, och den kuperar man inte i första taget. Visst, man kan berusa sig med Citodon, men vad gör det för nytta? Det är ju ingen riktig lindring - mer som "lustgas."

Nu så ska jag ta min besynnerliga kropp, och knopp, och skriva mera på romanen. Den ska ju heslt vara klar till 1a juni, så det gäller att ligga i.

Stor kram till alla som läser. Det behövs i det kalla duggregnet. (Här i Lödöse, inte på Gantharat! LOL)

Henriks läxa...

...om vad som berörde honom med filmen "The Hills Have Eyes," berörde mig så djupt att jag frågade honom om jag fick lägga upp hans stolpar (som var lite mer än bara stolpar) på min blogg. Det enda besynnerliga med det här - är att jag som är hans mamma, inte visste att han kunde skriva så här - och känna så här.
***********************************
Svenska prov sista delen.

Muntligt.

Film: The Hills Have Eyes.
Handlar om galningar som bor ute i öde marken bland berg som gavsig på en familj.

Den berörde mig mycket.

Jag tror att det skulle kunna finnas sådana galningar till mördare.
De som blev utsatta för dem i denna film var bara en vanlig familj på semester som hamnar mitt bland dessa marodörer. När man tänker på det så kan sånt säkert hända. Vem vet vart det finns sådana platser? Jag kunde riktigt lida med personerna som råkade ut för det här.

För om det är något jag är riktigt rädd för, så är det när dom jag tycker om råkar illa ut, om det så är min familj eller mina vänner. Jag vill att de ska vara trygga, fast problemet idag är att man går inte säker någonstans.

Man vet inte om grannen vill döda en eller om klasskamraten som är tystlåten vill hugga ner den populära.

Alla har vi tänkt något ont. Men varför är det så?

Förr kunde man vara ute sent utan att behöva tänka: "killarna där borta ser skumma ut, dom har nog kniv och vill hugga mig.

Nu efter alla filmer med våld så har känns det som om allt blivit osäkert. Så om det nu finns ett sådant ställe som i filmen så skulle det inte alls förvåna mig.

Jag ser alltid till att komma hem innan det blir allt för sent.
För vissa tar efter vad de sett på film. De tror att det är okej, att den som blir attackerad klarar sig oskadd, som på film.

Själv hatar jag våld och vapen av alla sorter. Fast mycket kan användas som vapen idag.
Filmen visar hur mycket en familj kan gå igenom för att inse att de måsta offra allt för att överleva.

Jag blev både arg och ledsen när jag såg den. Det är en bra film med ett starkt budskap:

Att överleva. Ta hand om sina egna.

Henrik, 21 år

För Bobby, och för alla utsatta barn...

... vill jag bära säkerhetsnål på alla jackor som jag har. Det ska bli en ny ask och jag ska dela ut till alla i familjen. Vi måste bli bättre på att se och höra barnen - och hjälpa de föräldrar som svävar på gränsen för vad de kan och tål.

Gunga i en hammock...

...efter mer än tjugo års längtan!!! DET är beslutsamhet, det! Ja, inte att vänta i mer än tjugo år, men att använda mina första riktiga royalty pengar till något jag önskat mig så länge. Det har aldrig riktigt passat innan - pga platsbrist, och/eller pengabrist. Och nu har vi ju vårt fina däck, samt då lite extra pengar. :-)

Så nu gungar jag och laptopen!

Mot rymden...bokstavligen...med nyaste manuset i åtanke, "Rebel's Quest."

Matematiska Besynnerligheter!

Man kan säga att det existerar matematiska besynnerligheter i min familj. Eller så är det en temporal anomali, om man nu ska köra Star Trek snack. Min mamma är född 1918, och idag fyller hon 62 år! Ja, jag kan förstå om era ögonbryn nu har lämnat pannan via hårfästet, för det verkar ju helt omöjligt. Men, nu är det så här, att min pigga, käcka mamma räknar inte kronologist, utan metodologiskt. Jag tror hon resonerar så här: man är inte äldre än man känner sig, och om man har en tendens att hänga upp sig på siffror, så får man ta Gud i hågen och börja räkna baklänges. Det gjorde hon när hon fyllde 75, så...följdaktligen är hon nu 62. Håller hon sig frisk och pigg är vi snart jämgamla och kan resa till Ibiza tillsammans och ragga.

Vi ska snart ha kalas för halva mammas lilla dynasti. Hon har ju numera två barn, fyra barnbarn, och fyra barnbarnsbarn, tre bonus barnbarnsbarn, och så diverse godtrogna, ingifta individer som inte visste vad dom gjorde när dom blandade sin genpool med vår.

Jag ser fram mot en härlig dag, och jag ska ju sammanstråla med våra goa Jarmo, det undersköna fyrfota pälsnyllet som jag förstår har saknat mig genom den gångna veckan, så till den mildra grad att han mådde illa igår, sa HojToken.

Rapport följer!