Inför femårsdagen av 11e september...

Jag flög, förväntansfull och glad, till Köptenhamn den 11e september, för att därifrån fortsätta till Chicago med slutdestination San Antonio, Texas.

Vi stod på startbanan på Kastrup, ett fullastat SAS plan, och piloten rusade motorerna och vi började röra på oss...och så slog han ifrån motorerna igen och planet saktade in och stannade till. Förvånat tittade vi passagerare på varandra och jag undrade med en suck om planet gått sönder på något vis.

"Mina damer och herrar, vi får taxa tillbaka till gaten, då vi fått besked om att USA stängt sitt luftrum på grund av omfattande terroristaktivitet." Kaptenen talade svenska och översatte sedan till engelska--vilket fick de amerikanska återvändande passagerarna att mumla allt högre. Jag förstod lika lite som alla andra. Terroristaktivitet? Var? Hur? Kaptenen lovade hålla oss informerade.

Hans fortsatta rapporter blev alltmär surrealistiska för oss som väntade på besked. När han sade att WTC hade collapsat ökade overklighetskänslan...nog var det ett missförstånd? Hur kunde de ha gått till? Bomber? Vad? Vi fick till slut veta att det var kapade flygplan som åstadkommit förstörelsen och förlusten av oräkneliga liv. Det faktum att vi satt i ett flygplan, om än stillstående vid en gate på Kastrup, gjorde allting mycket värre. Många ringde på sina mobiltelefoner, både till USA och till vänner och familj i Norden. Bredvid mig satt en dam från något östeuropeiskt land, som inte kunde svenska och inte förstod engelska. Men ordet terrorist förstod hon, och jag fick upprepa "America, inte här" flera gånger innan hon släppte min arm. Vi höll varnadra i hand en kort stund istället, två främlingar, men det var mänsklig kontakt i alla fall.

Vi blev sittande i planet i tre-fyra timmar medan dansk polis frös alla lediga hotellrum. Krisgruppen som kom till oss och stöttade sade att det var för att alla som inte kunde återvända hem inte skulle virra runt utan att ha någonstans att ta vägen. Så här efteråt förstår man ju att de också gick över alla passagerarlistor i jakt på misstänkta--man visste ju inte först att det endast amerikanskt inrikesflyg var involverat. Det var ju inte otroligt att terroristteamen kunde väntat ombord på flyg med destination USA.

Jag hade ingen mobiltelefon, men SAS personalen delade till slut ut telefoner så man kunde ringa hem. Min make blev så lättad - han hade blivit totalt nerringd av ängsliga vänner och släktingar som inte visste hur långt jag hunnit. Jag fick ett boardingkort av SAS och återvände till slut, tolv timmar efter det jag gett mig iväg. Min man stod på Landvetter och tog emot mig, och mitt handbagage (resten kom senare) och han sa: "Du har nog aldrig sett så liten ut."

Jag kände mig så tom. Senare kom ilskan. Jag kunde bli arg på de mest skiftande saker. Jag blev fullkomligt rasande på en person som försökte vara vänlig, som sa: "Din stackare, nu kom du inte iväg på din efterlängtade resa." Vadå? Tusentals människor kom aldrig mer hem!!! Tusentals barn förlorade en eller båda föräldrarna, andra förlorade sina barn, sin familjemedlem, sin vän, eller sin älskade.

Det tog hårt på mig att befinna sig i flygplansmiljö den dagen. Jag mådde riktigt dåligt - och kände det som om jag inte hade rätt till det. Jag var hel och hållen, och så var alla mina vänner och familjen också. Jag tyckte inte jag hade någong anledning till denna personliga ångest, förutom all sorg för offren som dött och deras anhöriga.

Till slut sade min bästa vän, som jag var på väg till i Texas: "Du lider av Post Traumatisk Stress Disorder. Du var en del av 9/11. Du satt på ett plan, precis som de som kapades. Du skulle suttit på ett inrikesplan inom några timmar. Allting kom för nära inpå, helt enkelt. Det kommer att ta fyra till sex veckor innan du mår bättre. Det gäller att du kan prata om det och bearbeta alltihop."

Det konstiga var att så fort jag förstod att jag hade rätt att må dåligt, att det fanns en anledning - så började jag läka ihop. Sex veckor senare flög jag till Texas, i väldigt öde flygplan med personal som tackade för att jag vågade flyga alls. Jag blev helt ställd och svarade att det var jag som var tacksam att de orkade och hade modet att sköta sitt jobb så vi andra kan ta oss någonstans. Det tycker jag fortfarande!

Då min bästa väninna i Texar är soldat, så fick 9/11 fler följder för mig. I två år befann hon sig i Bagdad som medicinsk planerare, och jag fick vänja mig vid att konstant oroa mig för henne - och lyssna till bomber och granater explodera över hennes satellit telefon.

Jag flyger till Texas igen på torsdag, den 14e september, Jag hade kunnat åka lite tidigare men inget i världen skulle få mig att beställa en flygbiljett med avgång den 11e september igen.