Regn i dubbla världar...

...visst låter det besynnerligt!?
......* * * * * * * * * * *

Men det regnar så smått i Lödöse , och det öser ner på Gantharat, den planet som min sci-fi roman "Rebel's Quest" utspelar sig på. Just nu är det lika mycket action på äventysplanet, som på kärleksfronten, ja, i boken, inte i Lödöse, *ler*, och det är roligt men svårt att skriva.

Annars så lever kroppen rövare, så rent fysiskt är varje dag just nu en utmaning. Det handlar ju mest om nervsmärta, och den kuperar man inte i första taget. Visst, man kan berusa sig med Citodon, men vad gör det för nytta? Det är ju ingen riktig lindring - mer som "lustgas."

Nu så ska jag ta min besynnerliga kropp, och knopp, och skriva mera på romanen. Den ska ju heslt vara klar till 1a juni, så det gäller att ligga i.

Stor kram till alla som läser. Det behövs i det kalla duggregnet. (Här i Lödöse, inte på Gantharat! LOL)

Henriks läxa...

...om vad som berörde honom med filmen "The Hills Have Eyes," berörde mig så djupt att jag frågade honom om jag fick lägga upp hans stolpar (som var lite mer än bara stolpar) på min blogg. Det enda besynnerliga med det här - är att jag som är hans mamma, inte visste att han kunde skriva så här - och känna så här.
***********************************
Svenska prov sista delen.

Muntligt.

Film: The Hills Have Eyes.
Handlar om galningar som bor ute i öde marken bland berg som gavsig på en familj.

Den berörde mig mycket.

Jag tror att det skulle kunna finnas sådana galningar till mördare.
De som blev utsatta för dem i denna film var bara en vanlig familj på semester som hamnar mitt bland dessa marodörer. När man tänker på det så kan sånt säkert hända. Vem vet vart det finns sådana platser? Jag kunde riktigt lida med personerna som råkade ut för det här.

För om det är något jag är riktigt rädd för, så är det när dom jag tycker om råkar illa ut, om det så är min familj eller mina vänner. Jag vill att de ska vara trygga, fast problemet idag är att man går inte säker någonstans.

Man vet inte om grannen vill döda en eller om klasskamraten som är tystlåten vill hugga ner den populära.

Alla har vi tänkt något ont. Men varför är det så?

Förr kunde man vara ute sent utan att behöva tänka: "killarna där borta ser skumma ut, dom har nog kniv och vill hugga mig.

Nu efter alla filmer med våld så har känns det som om allt blivit osäkert. Så om det nu finns ett sådant ställe som i filmen så skulle det inte alls förvåna mig.

Jag ser alltid till att komma hem innan det blir allt för sent.
För vissa tar efter vad de sett på film. De tror att det är okej, att den som blir attackerad klarar sig oskadd, som på film.

Själv hatar jag våld och vapen av alla sorter. Fast mycket kan användas som vapen idag.
Filmen visar hur mycket en familj kan gå igenom för att inse att de måsta offra allt för att överleva.

Jag blev både arg och ledsen när jag såg den. Det är en bra film med ett starkt budskap:

Att överleva. Ta hand om sina egna.

Henrik, 21 år

För Bobby, och för alla utsatta barn...

... vill jag bära säkerhetsnål på alla jackor som jag har. Det ska bli en ny ask och jag ska dela ut till alla i familjen. Vi måste bli bättre på att se och höra barnen - och hjälpa de föräldrar som svävar på gränsen för vad de kan och tål.

Gunga i en hammock...

...efter mer än tjugo års längtan!!! DET är beslutsamhet, det! Ja, inte att vänta i mer än tjugo år, men att använda mina första riktiga royalty pengar till något jag önskat mig så länge. Det har aldrig riktigt passat innan - pga platsbrist, och/eller pengabrist. Och nu har vi ju vårt fina däck, samt då lite extra pengar. :-)

Så nu gungar jag och laptopen!

Mot rymden...bokstavligen...med nyaste manuset i åtanke, "Rebel's Quest."

Matematiska Besynnerligheter!

Man kan säga att det existerar matematiska besynnerligheter i min familj. Eller så är det en temporal anomali, om man nu ska köra Star Trek snack. Min mamma är född 1918, och idag fyller hon 62 år! Ja, jag kan förstå om era ögonbryn nu har lämnat pannan via hårfästet, för det verkar ju helt omöjligt. Men, nu är det så här, att min pigga, käcka mamma räknar inte kronologist, utan metodologiskt. Jag tror hon resonerar så här: man är inte äldre än man känner sig, och om man har en tendens att hänga upp sig på siffror, så får man ta Gud i hågen och börja räkna baklänges. Det gjorde hon när hon fyllde 75, så...följdaktligen är hon nu 62. Håller hon sig frisk och pigg är vi snart jämgamla och kan resa till Ibiza tillsammans och ragga.

Vi ska snart ha kalas för halva mammas lilla dynasti. Hon har ju numera två barn, fyra barnbarn, och fyra barnbarnsbarn, tre bonus barnbarnsbarn, och så diverse godtrogna, ingifta individer som inte visste vad dom gjorde när dom blandade sin genpool med vår.

Jag ser fram mot en härlig dag, och jag ska ju sammanstråla med våra goa Jarmo, det undersköna fyrfota pälsnyllet som jag förstår har saknat mig genom den gångna veckan, så till den mildra grad att han mådde illa igår, sa HojToken.

Rapport följer!

Att rulla är inte det lättaste...

... speciellt när man har tummen mitt i näven. Ja, i vanliga fall har jag tummen där den ska sitta, men när det gäller varma grejor, som en het bakplåt, blir jag lätt hispig och fumlar till det.

Idag skulle jag vara bussig och hjälpa mamma, inför födelsedagsfirande, att baka en slags rulltårts-bakelse-tårta. Alltså skulle den rullas, med sylt och vanilj innuti. Okeeeeej. Jag sockrade papper inför det som skulle bli svårast, att vända eländet, och så var det ju dags. Svetten lackade, och fingrarna slant i fontänen. Jag lyckades nappa tag i bakplåtspappret och så...tjohej! Jag flippade det över ända, och lyckades att träffa diskbänken, om än inte det sockrade pappret. Lite hasande, och kasande, senare så kunde jag smeta på vaniljkrämen och sylten (världens goaste sylt, Gott Livs jordgubbssylt på ICA)... och så gällde det då att rulla.

Vad är det som ska vara så svårt att rulla ihop rulltårta? Den blir kantig. Innehållet rinner ut på sidorna, och så glider alltihop i från en som om allting var på flykt. (Ja, det är kanske en helt logisk tendens, eftersom t o m bakverket torde kunna se och känna hur fäpplig jag är!)

Så, till slut, blev det en n ä s t a n rund rulle, som imorgon ska skivas upp, få grädde på sig, och några skärvor av en kiwifrukt på toppen. Bakelse à la Gun. Jaja! :-) Mamma blev nöjd så här långt, så vi hoppas att den ska smaka gott, förstås.

Men, vad jag är lättskrämd när det gäller något varmt! Undrar om det finns någon beteendeterapi som hjälper? Fast hur skulle det funka? När någon är rädd för spindlar, så är det ju i umgänget med spindlar, att öka på kontakten undan för undan, som man lär sig komma över det. Men med hetta och värme? "Börja med att lägga handen på den lilla plattan, sätt på svag värme och höj sakta. Sluttestet blir att lägga ena handen på stora plattan, på högsta värme, samt sticka in foten i ugnen samtidigt, strax under grillelementet!"

Jag vet -jag har ett b e s y n n e r l i g t sinne för humor! *fniss*